Tiden går fort, mycket fortare än vad man vill. Jag önskar att man kunde vrida den tillbaka och göra allt så mycket bättre. Fast jag vet innerst inne att jag gjort allt jag kunnat o alltid för hans bästa, och snart är tiden här då jag ska lämna över honom till någon annan som ska göra sitt allra bästa för honom.

 

 

Orättvist att jag ska behöva göra detta som inte många andra behöver göra: att lämna bort sitt barn.

 

Det naturliga är ju att barnen förr eller senare flyttar hemifrån. Det naturliga är ju också att de blir mer o mer självständiga under den tiden de bor hemma o valet att flytta är deras eget o de förstår innebörden av det.

 

Så ser det inte ut för mig. Min son har blivit allt annat än självständig o jag vet inte riktigt hur mycket han förstår av att han ska flytta hemifrån, och att möjligheten att flytta hem igen inte finns.

För mig är det en sorg och en känsla av att jag sviker honom....

Mycket tårar är det redan o fler lär det bli när det väl är dags.